Isa

Spenderas med laptopen i knäet. Jag är själv hemma och helgen är ovanligt lugn. Min vän P vill träffa mig ikväll, liksom alla helger på sistone. Det jag känner är Oh Dear, varför inte bara sippa på likör och prata, inget annat? Livet är bra underligt och jag vill inte förstöra hjärtan.

Jag var i Köping idag förresten, på kusinkalas. Det är så skönt att få lite perspektiv på saker och ting, som pappa och jag konstaterade. Det är så skönt när det är opretantiöst och plottrigt och hundratals saker och skinnfåtöljer.

Min kusin Jonas hade en geckoödla som hette Gullis, den frös lite så vi lindade in henne i en yllefilt.

Kolla in Dudes blogg. Det ger er garanterat ett skratt.

Ont i magen. Ont i huvudet. Ont i hjärtat. Jag mår illa.

Det kanske inte är meningen att den där muren ska rivas? Jag börjar faktiskt tro det mer och mer. Ni vet när människor blir så uppslukade av en att det blir läskigt? Att man upptäcker att visst är dom söta i små doser? Och när dom droppar stalkersakerna som man egentligen bör hålla för sig själv för att inte skrämma bort den utvalde? Ibland vill jag bara klicka på "Ta bort".

Hörru Mr. P, vad gör vi egentligen?

Jag har en söt mamma som komponerar egna små dikter som hon skickar till mig:

 "När regnet sakta strilar ner för rutan tänker jag på stjärnorna bakom glitterdroppar. Och på dig. Du glimrande."

Jag har även världens sötaste lilla Malte i huset. Han kom nyss förbi i sin pyttelilla badrock med små spöken på, gav mig en kram och två pussar och sa "natt natt Isa".

it's going to be minimal, saturday night:

En av mina absoluta favoritmöbler är nattygsbordet. Jag gillar att smygkika på vad andra har på sina nattygsbord, vilka böcker, vilka prylar och pinaler? Klocka? Ja ni förstår grejen.
På mitt nattygsbord ryms en lampa med ganska dåligt ljus som stod här när jag flyttade in. En väckarklocka som börjar bli suddig, ett sidenpennfodral i gult från Indien, en rosa dagbok med mintgröna prickar på, några trollsländor, blipp, ett filmmagasin, almanacka, en liten bok om kvinnotankar samt Thérèse Raquin.

ur Thérèse Raquain, Èmile Zola:

"Hon steg in i vindskupan. Hennes vida kjolar fick inte plats, så trångt var det i rummet. Hon slet av sig hatten med ena handen och stötte sig svimfärdigt mot sängen...
  Takfönstret stod vidöppet och släppte i den friska kvällsluften över den brännheta bädden. De älskande dröjde sig kvar länge i kyffet, som på botten av ett hål."

Och att jag tänker och analyserar alldeles för mycket för mitt eget och andras bästa. Det känns som att jag konstant går runt och har pms. Jag är så känslig just nu och så fort jag gör någonting fel känns det som att hela livet ska rasa samman.
Idag läste jag boken "Adjö herr Muffin" för barnen på dagis. Den handlar om en hamster som är väldigt gammal och ska dö. Den var väldigt sorglig och det tårades i ögonen. Och så tittade jag på Lotta på Bråkmakargatan  och hon är så söt när hon säger:

 "det är inte det att jag är rädd för mörkret jag tycker bara det är så sorgligt".

Förut när jag dansade vid danshögskolan gick jag förbi KTH två gånger i veckan, det var när studenterna slutade och jag minns att jag spanade in alla snygga män som kom därifrån. Därför ska jag nu jag berätta om min vän P (jag hoppas ni förstår kopplingen). Vi har en liten lustig relation som man knappast skulle klassa som normal, men den har sin charm. Varje gång vi ses är det alltid lite konstigt. Första gången vi träffades var för drygt två och en halv månad sen på F12 (oh saknar det förresten).

P gillar 60-talsmusik, kan dansa rysk polka och prata finska. P brukar ha fina kläder på sig, ofta svarta byxor och ett par bruna snörskor (misstänker att de är dyra). P har bott i Barcelona och har en vän som vi kan kalla V. En gång fick de för sig att vandra i sörmland och åkte ut till Järna och gick i tre dygn.  P och V hade prickat ut på kartan vart det fanns brunnar och de hade en gedigen packning med sig (även pannlampor som de använde när de gick på natten).

När P var liten var drömyrket uppfinnare. P har en lillebror som är lika gammal som mig. P räds inte heller för att gå på bio själv om ingen annan vill gå (t.ex. inglorious basterds, P fick  tre stolar alldeles för sig att bre ut sig på och kunde skratta högt utan bry sig om sällskapet).

P kollade upp waldorfskolan och frågade ut mig om antroposoferna, numera kallas jag ibland för "en av de utvalda".

Genom P fick jag även upp ögonen för detta band, och utvald som jag är kan jag inte låta bli att älska denna video: