En liten osammanhängande text om livet just nu. Typ.
Egentligen vill jag använda (...) men jag har inte tänkt igenom det ordentligt så då får det vara. Ganska ofta nuförtiden känns det som någon vänder ut och in på min hjärna så att alla små och stora delar faller ut. Inklusive alla nervceller och det tjocka illaluktande blodet. Jag förstår att det är en dramatisk liknelse men den är ändå relativt sann, tro mig eller inte, jag begär ingenting. Och vädret vänder inte bara hjärnan utan hela kroppen ut och in. Det fungerar som en katalysator, varje morgon klockan tio över sex sätter den igång en kedjeström. Sol på morgonen. Stapla till toaletten och känna de kalla gråa granitplattorna under fötterna. De allra finaste ljuset är morgonljuset, för det är så lugnt.
...
Livet just nu är är på gränsen till surrealistiskt och ända så förtvivlande realistiskt. Jag lever i ett land som inte pratar mitt språk, där det knappt finns ett träd per person och med invånare som äter torkad fisk till mellanmål. Jag går upp 06:45 varje vardagsmorgon och försöker vara i säng 22.00. I mitt rum finns en säng med plats för tre, men jag har den alldeles för mig själv. Trots ytan används bara en tredjedel av sängen för jag känner mig så ensam annars, trycker mig mot nattygsbordet och sover nästan aldrig intill väggen längre. Jag vill strunta i att paniken och gråten väller fram som en orkan överallt och ingenstans men inte innuti. Jag skyller på hormonerna, det är lättast så.
...
Nej vet ni vad, det här var alldeles för ansträngade för mitt fragila sinne. Prestationsångesten över att det blir fult och osammanhängande har flyttat sig till ögonen. Jag tror hela tiden att det ska bli bättre så fort jag sätter mig och skriver en stund. Det känns tamigfan bara värre. Ursäkta. Kommer jag någonsin att bli sådär önskvärt bra på någonting överhuvudtaget? Och nej takk, svara inte på den frågan. Jag är tankeläsare.
...
Godnatt eller ha en fin dag eller vad du nu vill ha. Vad vet jag. Jag vet att jag vet men att jag ingenting vet på samma gång. Jag är bara människa precis som du och alla andra.
...
Livet just nu är är på gränsen till surrealistiskt och ända så förtvivlande realistiskt. Jag lever i ett land som inte pratar mitt språk, där det knappt finns ett träd per person och med invånare som äter torkad fisk till mellanmål. Jag går upp 06:45 varje vardagsmorgon och försöker vara i säng 22.00. I mitt rum finns en säng med plats för tre, men jag har den alldeles för mig själv. Trots ytan används bara en tredjedel av sängen för jag känner mig så ensam annars, trycker mig mot nattygsbordet och sover nästan aldrig intill väggen längre. Jag vill strunta i att paniken och gråten väller fram som en orkan överallt och ingenstans men inte innuti. Jag skyller på hormonerna, det är lättast så.
...
Nej vet ni vad, det här var alldeles för ansträngade för mitt fragila sinne. Prestationsångesten över att det blir fult och osammanhängande har flyttat sig till ögonen. Jag tror hela tiden att det ska bli bättre så fort jag sätter mig och skriver en stund. Det känns tamigfan bara värre. Ursäkta. Kommer jag någonsin att bli sådär önskvärt bra på någonting överhuvudtaget? Och nej takk, svara inte på den frågan. Jag är tankeläsare.
...
Godnatt eller ha en fin dag eller vad du nu vill ha. Vad vet jag. Jag vet att jag vet men att jag ingenting vet på samma gång. Jag är bara människa precis som du och alla andra.
Kommentarer
Postat av: sigge
åh isa. livet är verkligen på gränsen till surrealistiskt men så FÖRTVIVLANDE realistiskt. där satte du ord på tillvaron.
jag saknar dig så himla mycket ska du veta. du är så himla bra. du är faktiskt önskvärt bra på det mesta. till exempel fruktansvärt duktig på att teckna och måla och skriva fina fina brev som värmer hjärtat. och det är inte alls illa.
dessutom är du modig som åker helt ensam till ett främmande land.
puss
Postat av: Anonym
Du är modigare än vad jag är! Urmodig! och urfin!
Postat av: Isa
sigrid: du är modig, du har gjort precis samma sak en gång i tiden!
amanda: du började alldeles själv på universitetet. det är modigt.
puss och ni är bästast i världen och jag saknar er så himlans mycket
Trackback