Isa

Mig langa sumar og sviþjoð.

Det är mycket som jag önskar, skulle vilja ha, i denna stund. Jag tittar ut genom fönstret, det är soligt och blåser lite. Klockan är halv ett och jag har inte gjort så mycket vettigt idag känns det som. Plockat, sovit, gjort smoothie och toast. Tittat ut. Lyssnat på musik. Längtat bort. Skrivit rent anteckningar och funderat lite på vad jag vill göra av mitt liv. Lite svårmodigt sådär, men allt kan inte vara rosor, cupcakes och körsbär jämt.

Det känns som det fattas någonting, som att en liten bit av det magiska man hade förut har ramlat av. Energin och entusiasmen. Det där levande och äkta. Det mesta känns plastigt numera och jag vill inte vara här och NU. Utan där, och inte ett där som JAG eller VI eller DU har skapat utan ett DÄR som någon annan har skapat. Jag vet inte riktigt vad jag själv menar, men jag har mina aningar. Jag tror att ens bästa tid i livet redan är förbi. Jag tror att barndomen är ens bästa tid i livet. Det är synd att den så ofta förstörs och sågas itu i flera bitar. Som ett gigantiskt jordpussel.

Jag vill ha långt rött hår och fräknar. Jag vill läsa böcker och bli smart. Ha ett hus på landet och måla hela dagarna. Jag vill skriva små texter och lukta på violer. Det är så lätt att leva i en illusion. I en idealistisk värld som kanske inte är så idealisk. Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Jag tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa. Och hjärtat är alldeles för stort för kroppen.