Isa

Jag lyssnar på Arvo Pärt och läser filosofi. Frågan lyder: Vem är du? Och sen fortsätter det. Har man väl börjat är svårt att sluta, om man nu skulle vilka sluta, om det går att sluta. Jag försöker att inte förlora mig totalt, och det går bättre och bättre för varje stund.
Just nu befinner jag mig i renässansen men vi tar det från början. Edens lustgård, en gång i tiden måste ändå allt ha blivit till av noll och ingenting. Eller?

Genom årtusendena har den vilda floran av mystiska förklaringar på de filosofiska frågorna vuxit fram. Säga vad man vill om dem, fascinerande är de i allafall. Liksom de grekiska filosoferna, naturfilosoferna som inte fokuserade på hur vi uppstod utan istället på frågor som hur vatten kunde bli till fisk och livlös jord till höga träd och vackra blommor (jag skulle dock inte kalla jorden för livlös men ni förstår poängen). Allt flyter och varar för evigt.

"Ingenting av det som existerar i sinnesvärlden är varaktigt" - vi kan ha vaga föreställningar eller antagen om det som tillhör sinnesvärlden. Säker kunskap kan bara förnuftet ge oss, sade Platon. Alla våra sinnen är knutna till kroppen och är därför opålitliga. Förnuftet bor i den odödliga själen, och själen kan se in i ideérnas värld, eftersom de inte är materiell. Längtan till själens boning är kärleken, eros. Tillbaka till ursprunget, ut ur kroppens fängelse. Ett idealliv som få kan förverkliga, om ens någon. Det är så lätt att klamra sig fast vid spegelbilderna, det hade han rätt i den där Platon. Om skuggorna av allt inte ens längre upplevs som skuggor glöms även själens odödlighet bort (se grottliknelsen).

Aristoteles och Platon, ack vad dessa män tänkte och funderade. Vi vandrar vidare i träsket. När upplever vi den högsta graden av verklighet? Enligt Platon när vi tänker med förnuftet och enligt Aristoteles när vi använder våra sinnen. Till skillnad från Platon ansåg Aristoteles att det i människans själ bara finns reflexer av tingen och naturen. Alltså är naturen den egentliga världen. Jag är benägen att hålla med Aristoteles, även om Platon har sina poänger han med. Det är lätt att bli lite vilsen här, det är mycket att hålla reda på och grubbla kring.

Nu har vi hamnat vid en liten täppa: lyckan och etiken. Vad gör en människa lycklig? Enligt Aristoteles fanns tre former av lycka:

1. Ett liv fullt av nöjen och njutningar
2. Ett liv som fri och betrodd medborgare
3. Att vara forskare och filosof

Alla former måste finnas för ett lyckligt liv. Det är sant, men att att hitta den gyllene medelvägen är inte alltid så lätt:

Modighet - inte vara feg och inte vara dumdristig
Givmildhet - inte girighet och inte slöseri

Bara genom balans och måttfullhet kan man bli en lycklig, harmonisk människa, men vägen dit är inte precis guldkantad må jag säga.

Nu kommer jag hoppa förbi Sokrates, förlåt, men jag hastar vidare till cynikerna. Enligt dem är verklig lycka att göra sig oberoende av förgängliga, sköra, yttre ting såsom materiellt överflöd och politisk makt. Och eftersom lycka inte har någonting med det yttre att göra kan den uppnås av alla.  När den väl är uppnåd kan den inte heller försvinna. Så sant som det var sagt. Vill ni fördjupa er ytterligare kan ni checka in Diogenes och öltunnan.

Sedan har vi epikureérna och stoikerna. Ska vi uthärda smärta eller ska vi undvika den? Blir inte strävan efter att undgå smärta också det smärtsamt tillslut? Det är lite komplext det där.

" Gudarna behöver inte frukta. Döden är ingenting att ängslas för. Det goda är lätt att uppnå. Det skrämmande är lätt att uthärda." - Epikuros

Jag vet att jag ingenting vet och så fortsätter det i all oändlighet. Som ni märker är jag så ivrig att dela med mig  att allt blir lite förhastat och kortfattat. Förlora er gärna mer, grip tag i stammen och fånga löven. Titta, lär , humma och bli totalt förvirrade. Själv ska jag fortsätta med Kepler och Galilei. Renässansen är som sagt mitt NU.

Glad påsk