Jag har alltid velat vara en mustaschman med portfölj.

Jag vet hur det känns att:

Sitta på en cykel tidigt på morgonen, fuktigt i luften och tankar som virrar. Längta efter att lägga sig under ett träd på en äng med en filt och en bok, men verkligheten är krypande långsam och regnig. Prata låtsasfranska och sjunga Imse Vimse Spindel i fyra verisioner. Vandra på gator och över torg, titta på blommande träd, träd vars löv faller av, snö, morgonljus, tänka att det är så fint och konstigt allting.

Jag vet att jag vet att jag ingenting vet. Men som Dalai Lama sa: de visa är de som vet och vet att de vet.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0