Dagfilosofi.
En tid att riva sönder, en tid att sy ihop.
Alla dagar är både bra och dåliga. Idag var, liksom alla andra dagar, en sådan dag. De sämre sakerna var att det t.ex. regnade och att skoldagen var helt värdelös. De bättre sakerna var att det kommer bli sol igen, jag köpte en röd rosett till håret och en prickig kjol till vårens varma dagar. Jag lånade Bukowski eftersom jag läst ut Coelho. Jag hittade också mina lackskor, de hade ramlat ner och gömt sig bland allt bråte i förrådet.
Jag vet inte om ni tror på tecken, men jag gör det. När någonting hemskt, eller en dålig tid är påväg ser/råkar jag ut för tecken överallt. Med dålig tid menar jag inte att jag kommer få pms, det är bara mindre roliga saker som händer. Idag var jag med om ett tecken som jag ska berätta för er om. Jag hade varit på biblioteket och lånat en bok av slusken Bukowski, väl vid busshållsplatsen ställer jag mig i kuren tillsammans med massa andra människor som av olika skäl inte vill bli blöta. Efter en liten stund märker jag att mannen som står bredvid mig sjunger på ett språk som jag misstänker var arabiska, det hela var väldigt fint. Han sjöng inte så högt utan mest för sig själv, han sjöng väldigt vackert. Regnet smattrade och jag kände att livet är nog inte så eländigt ändå. Pendeltåget rullade in på stationen och mannen började springa, han stod alltså och väntade på pendeltåget i en busskur 100 meter bort. Fascinerande. Jag undrar om han hann med tåget.
Jag vet inte om ni läst Dante, eller Coelho, men Dante skrev i Den gudomliga komedin:
Den dag då människan låter den sanna kärleken komma skall allt som är ordnat förvandlas till förvirring och skaka om allt som vi tror är säkert och sant.
