Isa

Lyssnar på Avril 14th, det är en väldigt fin låt. Jag sitter på bussen och ser gröna landskap svepa förbi. Det blåser, vissa träd skiftar svagt i silver. Vägarna är våta av regnet och en svag doft av svett från grannen framför sprids med luften. Magont. Himlen är blygrå. Jag längtar till landet; ingen el, ingen tv, ingen elektronik. Samtidigt längtar jag till NY och storstadspuls. Ambvivalent ambvivalens och dekadens.  Jag kan inte sätta ord på det jag känner. Oro och ett livsfragment. Förgångna.

Jag stötte ihop med en gammal vän idag. Jag såg ut som hej kom å hjälp mig när jag satt i gräset och väntade på bussen. Snoret rann, mina ögon var röda och håret fett. Jag har inte träffat henne på över ett halvår. Fåfänga, jag hatar det. Dras med i det utan att jag vill. Ändå. Hon har körkort, pojkvän och framtiden klar för sig. Kunde inte låta bli att känna mig misslyckad. Jag vill säga att jag inte bryr mig, men det gör jag.

Tittar runt, hör och ser saker. Människor jag känner som har kreddiga heltidsjobb, reser utomlands och praktiserar på dockteatrar. I envy them. Om man ändå var lyckligt lottad. Jag är olyckligt lottad, nu. Jag vill säga att min tid kommer, vår tid kommer. Vänta bara. Men det känns så svårt, orden faller inte rätt i munnen.

Denna vecka kommer iallafall bli innehållsrik, förhoppningsvis lockar ett visst möte till skratt. Och bildar fina minnen. Jag är själv hemma i huset till på måndag då M kommer tillbaka, kanske ska jag ta och lära mig laga mat på riktig och inte bara göra macaroons och tryffeltårta.

Puss / Isa on the road